Strukturbloggen

För någon dryg vec­ka sedan hade jag gläd­jen att föreläsa om struk­tur och per­son­lig effek­tivitet för Västsven­s­ka Idrotts­för­bun­det här i Göte­borg. Det hela begav sig på Ulle­vi Kon­fer­ens och åhörar­na kom dels från idrotts­för­bun­det, dels från fritids­för­valt­nin­gen runt om i Göte­borgs Stad.

I sam­tal­en efter föreläs­nin­gen blev det tydligt för mig att de som till yrket arbe­tar med fritidsverk­samhet har en särskild utman­ing när det gäller att hål­la isär arbete och fritid (så att säga). För dem själ­va är det arbete, medan det för de de arbe­tar med, män­nisko­r­na i föreningar­na, är det fritidssys­sel­sät­tning. Så, särskilt för den som arbe­tar med ung­do­mar blir det en hel del SMS och mobil­sam­tal även kväll­stid. Då gäller det att själv dra gränsen för när man vill och kan vara till­gäng­lig och när man vill vara helt ledig.

Men, det som i syn­ner­het stan­nade kvar hos mig från dagen var vad Lars sade när vi åt lunch till­sam­mans efteråt. 

Han sade:

“Du vet, David, jag har job­bat en del med autis­tiska barn och barn med särskil­da behov, och för dem är struk­tur kär­lek. För att de över­hu­vud­taget ska må bra och fungera i varda­gen, behöver de få väldigt tydlig struk­tur i det vi gör till­sam­mans. För att de ska kän­na sig tryg­ga, behöver de veta vad vi ska göra på tränin­gen, när vi ska göra vad och vil­ka red­skap vi ska använ­da. Klar och tydlig struk­tur är det finaste vi kan ge dem.

På så sätt är struk­tur för dem ren kärlek.”

Tänk om tyd­lighet och klara förut­sät­tningar är något som ock­så gör oss som inte har autism tryg­ga och avslappnade?