Strukturbloggen

Har du sut­tit på ett möte och pré­cis när du läg­ger ut tex­ten om var­för vi verk­li­gen behöver lösa det där prob­lemet, sur­rar en tele­fon igång.

Den är inställd på ljudlöst och ägaren låter den lig­ga kvar på bor­det utan att svara, men vad hän­der? Alla tit­tar (och lyssnar) på tele­fo­nen och inte på dig.

”Mul­ti­tas­ka” utan att mer egentli­gen blir gjort
Visst gör vi så här på flera områ­den? För att klara att nav­ig­era fokuser­at i en allt inten­si­vare vardag på job­bet, väl­jer vi ut, planer­ar in, styr upp och stänger ned.

Men, vi hel­gar­der­ar. Vi gör något annat sam­tidigt, när vi ändå sit­ter där. Vi slänger ett getö­ga på näs­ta innan vi är klara med den här. Vi har appa­rat­en avstängd, men inte helt.

Fokusera både sinne och handling
I dessa dagar tänker jag myck­et på att pri­or­it­era hel­hjär­tat. Jag menar, det jag bestäm­mer mig för att göra vill jag enkom göra, just i det ögonblick­et. Kalla det mind­ful­ness, dis­trak­tion­s­min­imer­ing eller vad du vill.

Jag har näm­li­gen upplevt så tydligt att syftet med pri­or­i­terin­gen blir för­fe­lat om jag inte fokuser­ar helt på det jag pri­or­it­er­at. Låt mig ge dig tre exem­pel på vad jag gjort som jag inte län­gre vill göra. Efter­som ​“jag nog talar för alla här”, tänker jag uttryc­ka mig i vi-termer.

Gör inte så här

• Twit­trar på föreläs­ning — Vi går på en rik­tigt spän­nande föreläs­ning och vi vill gär­na berät­ta det för dem som föl­jer oss på Twit­ter och för våra vän­ner på Face­book. Det skulle bli snyg­gt med en bild på Insta­gram ock­så, så då tar vi det. Efter en liten stund tit­tar vi upp från tele­fo­nen och kän­ner det som att vi kom in mitt i fil­men. ​“Vad talar han om nu?”. Vi fängslades så av kom­mentar­er, likes och tweets att vi näs­tan helt mis­sade det vi egentli­gen ville göra nu — se föreläsningen.


• Har mobil på på möte, om än ljudlöst — Vi stänger av ljudet på tele­fo­nen när vi går in i ett möte, men bara ljudet. Det finns inget ​“ha kakan och äta den” när det gäller ljudlöst och vibra­tion. Visst, när det ringer ringer det inte, men den sur­rar i fick­an och vi blir ändå dis­tra­her­ade. Vi kol­lar vem det är som ringer och i värs­ta fall svarar vi och säger att vi inte kan svara.


• Job­bar på opri­or­it­er­ade pro­jekt — Vi bestäm­mer vil­ka X antal pro­jekt som är de vi ska pri­or­it­era de när­maste månader­na. Vi fokuser­ar extra på dem och job­bar vidare på de andra ock­så, istäl­let för att verk­li­gen läg­ga dem på is under tiden. Sum­ma sum­marum job­bar vi mer efter att vi pri­or­it­er­at än innan — extra myck­et på de pri­or­it­er­ade pro­jek­ten och lika myck­et som innan på de andra. Vi som tänk­te vi skulle job­ba min­dre (och spetsigare).

En sak i sänder
Om vi istäl­let pri­or­it­er­ar hel­hjär­tat vin­ner vi fokus och kon­cen­tra­tion. Vi får nju­ta av det njut­nings­ful­la med att ha pri­or­it­er­at, vilket för mig till exem­pel är känslan av att jag just nu gör det abso­lut bäs­ta jag skulle kun­na göra nu. De när­maste veck­o­r­na är det det­ta jag övar på. Är du med?

Hur gör du?
Kän­ner du igen dig i det här? Defin­i­tivt? Inte alls? Men så, vad har du för sit­u­a­tion­er i varda­gen då du skulle vil­ja pri­or­it­era mer hel­hjär­tat? Läm­na en kom­men­tar och berätta.