Strukturbloggen

I ett av de förs­ta kapitlen i min bok, ber jag läsaren bestäm­ma sig för hur den ska visa sig själv att den kom­mer framåt mot super­struk­tur och att där vän­tar en belön­ing i slutet av ansträngnin­gen. Syftet är att bibehål­la moti­va­tio­nen så länge att de nya vanor­na etableras. Tidi­gare har du till exem­pel kun­nat läsa hur Robert Pantzar gjorde.

Strax före jul fick jag ett mail från Anna Eriks­son i Gävle, som beskriv­er hur hon gör. Bred­vid skär­men på skrivbor­det har hon ett upprättstående, trans­par­ent plas­trör. Var­je gång hon gjort en av de 31 övningar­na i struk­tur­bo­ken, släp­per hon ner en färgstark flirtku­la i röret. All­tefter­som hon tar sig framåt i boken, väx­er stapeln av kulor. Skulle det vara så att hon inte håller sin plan, utan det tar län­gre tid än beräk­nat att göra övningar­na, ser hon ändå tydligt att hon kom­mit en bra bit och det kan hon gläd­jas åt.

Hon var gen­erös nog att skic­ka mig en bild, så du och jag kan se hur det ser ut.

Åskådlig­gör du dina fram­steg fysiskt på något sätt? Hur?