Strukturbloggen

Det finns para­dox­alt nog något skönt med att inte alls pri­or­it­era, utan att blint göra allt akut och bråd­skande vi kom­mer på, som dyk­er upp eller som vi blir ombed­da att göra.

Vi är min­sann ingen nej-sägare, utan vi hjälper till, vi säger ja — till allt, särskilt om det är bråt­tom. Visst, det är stres­sigt, men djupt inne i magen glöder en varm, trygg, känsla av att vi gör rätt, för det var ju bråt­tom. Det kan på ett sätt uppl­evas som en väl­signelse att det kom­mer aku­ta sak­er, får då finns det ingen tvekan om vad som ​“måste” göras först. Ingen kan någon­sin beskyl­la oss för att vi inte ställer upp, för det är ju helt uppen­bart att vi har så myck­et som bråd­skar, hela tiden.

Slit­sam stress
Men, det där kostar. Det kostar på. Inflödet av bråd­skande sak­er sinar aldrig, för sak­er att göra som ännu inte är bråd­skande gör vi inte för­rän de är bråd­skande. Allt bråd­skar och vi fram­lever våra arbets­da­gar i ständig stress och press.

Vi får säl­lan pus­ta ut, utan direkt är där något nytt som hänt. Vi skyn­dar, skyn­dar och hin­ner i bäs­ta fall pré­cis. Om och om igen sväl­jer vi ned frus­tra­tio­nen över att kvaliteten i det vi gjorde inte blev så hög som vi klarar, för det finns lik­som inte tid.

Att göra det rätta
Men, den som pri­or­it­er­ar mer sys­tem­a­tiskt vin­ner en annan, skön känsla. Det är den var­ma, tryg­ga förviss­ning om att det vi gör just nu är det rät­ta att göra just nu — även om det inte är akut och även om det runt omkring yr sak­er som till synes brådskar.

Bara för att något bråd­skar och bull­rar är det som bekant inte vik­tigt. Pri­or­it­er­ar vi mer de uppgifter som är vik­ti­ga, lyckas vi lättare med det som är vårt jobb, i ett län­gre perspektiv.

Det här kän­ner du säk­ert igen från den ack, så van­li­ga, men o, så oan­vän­da bråt­tom/vik­tigt-matrisen.

Då, sedan mot här, nu
Men, att pri­or­it­era de vik­ti­ga sak­er­na och mer än spon­tant väl­ja bort de bråd­skande men ovik­ti­ga är i bör­jan en smu­la obekvämt. För, vi behöver förankra vår pri­or­i­ter­ing i det långsik­ti­ga, som ofta inte är så syn­ligt här och nu. Att något är bråt­tom här och nu är påtagligt, medan att det i för­längnin­gen led­er oss på rätt väg kan ver­ka mer diffust.

Om du där­för bestäm­mer dig för vad som avgör om något är vik­tigt eller inte, gör du lättare rätt pri­or­i­ter­ing. Kri­teri­et för ​“vik­tigt” är oftast om uppgiften bidrar till de mål du ans­varar för, men det kan såk­lart ock­så vara något helt annat för just din verksamhet.

Det vik­ti­ga är att du har ett kri­teri­um annat än godtycke.

Gör så här
Om du vill, gör idag så här:

1. Frå­ga dig själv vad som bor­de avgöra vil­ka uppgifter som är vik­ti­ga i ditt arbete. Sätt ett, åtmin­stone ett, kri­teri­um på vad som är vik­tigt, förslagsvis att uppgiften bidrar till de mål du ans­varar för.


2. Under den­na vec­ka, när du kom­mer på något du ska göra, när du är på väg att skri­va upp något för att kom­ma ihåg att göra det, när du får förslag om att göra något eller då någon ber dig göra något — fun­dera en sekund eller två på om kri­teri­et upp­fylls och uppgiften därmed är viktig.


3. Är uppgiften inte vik­tig, kan du säga ​“nej, tack” eller ​“ja, men senare” med mer gott samvete än annars. Skulle du ändå väl­ja att göra uppgiften, innebär ändå reflek­tio­nen över hur vik­tig den egentli­gen är att du är ett steg när­mare att pri­or­it­era sys­tem­a­tiskt på ett sätt som är mer verkn­ings­fullt och du trä­nar på att göra det.

Sam­ma glöd men min­dre stress
Om du pri­or­it­er­ar på ett mer sys­tem­a­tiskt sätt än bara efter hur bråt­tom något är, får du ock­så nju­ta av sam­ma skö­na känsla av säk­er­het som när du hela tiden gör det som bråd­skar mest, men du slip­per den slit­sam­ma stressen. Du är tryg­gt förvis­sad om att det du gör nu i för­längnin­gen är det rät­ta, för med förankring i det långsik­ti­ga har du avgjort att det är vik­tigt — om än inte ännu bråt­tom. Du vin­ner god fram­förhåll­ning och får min­dre av tröt­tande ​“fem-i-tolv-arbete” än annars. Nog kan väl det gå an.

Hur gör du?
Pré­cis nu skriv­er jag min näs­ta bok, som just hand­lar om att pri­or­it­era. Där­för är jag nyfiken på hur du gör, för säk­ert har jag inte täckt in alla aspek­ter hit­tills. Allt­så, vad har du för tankar om pri­or­i­ter­ing som du vill dela med dig till mig av? Läm­na gär­na en kom­men­tar och berätta.