Strukturbloggen

Avgörande när det gäller att ha en god struk­tur är att vara konkret, utförlig och pré­cis — i syn­ner­het när vi for­muler­ar vad vi har att göra som vi inte gör nu direkt. Det kvit­tar vilket funk­tions­fyllt dig­i­talt att göra-listverk­tyg vi använ­der om vi däri skriv­er att göra-uppgifter som lyder ​“Bud­get”, ​“Sam­manställ­nin­gen”, ​“Even­tet”, ​“Kursen”, ​“Tysk­land” och liknande.

När vi skriv­er så kort­fat­tat och telegra­mar­tat, är det bara just när vi skriv­er uppgiften som det är självk­lart för oss vad det är vi ska göra. När vi tit­tar igenom lis­tan två veck­or senare kan det vara vad som helst som är näs­ta steg när det gäller ​“Sam­manställ­nin­gen” och kanske nu något helt annat än vad vi tänk­te på när vi skrev uppgiften förs­ta gången.

Dessu­tom, om du idag gör något på ​“Sam­manställ­nin­gen” och det finns något ytterli­gare kvar att göra, ​“får” du då boc­ka av att göra-uppgiften?

En kraft­full kontrollfråga
Jag förstår att det frestar att snabbt skri­va ned ett nyck­elord på det sät­tet för att så kvickt som möjligt ​“töm­ma huvudet” på allt vi tänker på att vi har att göra. Det är självk­lart OK, men när du fått ned allt, gå då igenom lis­tan och frå­ga dig:

“Var är verbet?”

För, det är ver­bet som pre­cist speci­fi­cer­ar vad du ska göra genom dess roll som sats­de­len predikat i menin­gen. En att göra-uppgift utan verb är istäl­let en att-uppgift. ​“Att vadå?” kan man frå­ga sig.

Ett verb i var­je uppgift
Att döma av vad jag ser hos mina adepter brukar att göra-uppgifter utan verb vara:

• oty­dli­ga, efter­som de bara säger rörande vad något ska göras — inte vad som ska göras


• för sto­ra, efter­som det bakom nyck­elordet ofta döl­jer sig ett smärre pro­jekt, som inte går att boc­ka av efter en enda sam­man­hållen arbetsinsats

Resul­tatet blir att uppgifter­na skjuts på framti­den och vi gör dem när det brin­ner i knu­tar­na och då vi där­för är som mest stressade.

Se allt­så till att var­je att göra-uppgift du skriv­er har ett verb.

Gör så här

1. Skum­ma nu igenom din att göra-lista och lägg märke till om du har några att göra-uppgifter som är så kort­fat­tat for­muler­ade att de sak­nar verb.


2. Hit­tar du någon, for­mulera om den. Om du upp­täck­er att uppgiften egentli­gen bestod av flera uppgifter (så du skulle behö­va flera verb, såsom ​“ring”, ​“ta reda på”, ​“skriv ihop”, ​“skic­ka ut”, ​“sam­mankalla”, ​“avrap­portera”) dela då upp den i så mån­ga uppgifter du behöver. Det vik­ti­ga är att du kan boc­ka av en att göra-uppgift efter en enda sam­man­hållen arbetsinsats.


3. Vet du inte konkret vad som ska göras och kan du där­för inte bestäm­ma dig för rätt verb? Frå­ga dig vad som skulle vara det förs­ta steget för att få den infor­ma­tion du behöver för att veta vad som ska göras. Låt det­ta förs­ta steg bli att göra-uppgiften du skriv­er. Kanske ska du frå­ga någon eller ta reda på något.


4. Hade du verb i alla uppgifter? Utmärkt. Då klarar du dig galant för­bi den strukturfallgropen.

Tydli­gare for­muler­at ger snab­bare beslut
Om du ser till att alltid ha ett verb i var­je att göra-uppgift-beskrivn­ing kom­mer dina uppgifter att vara tydli­gare än annars. I den inten­si­va varda­gen kom­mer du att snab­bare fat­ta beslut om vad som är rätt sak att göra nu och du kom­mer inte att skju­ta upp uppgifter lika myck­et som du annars risker­at göra. Det­ta enda ord, ver­bet, gör underverk.

Hur gör du?
Hur gör du för att dels skri­va ned vad du har att göra så snabbt som möjligt, dels for­mulera dig så konkret du behöver? Berät­ta för mig!