Strukturbloggen

Ett haveri i Kaprun

Den tred­je för­mid­da­gen på den kom­bin­er­ade skid- och utbild­ningsre­san i öster­rikiska Kaprun i bör­jan av 90-talet var ämnet ​”pre­sen­ta­tion­steknik”.

Jag var knappt 20 år och det var min tur att hål­la en kort föreläs­ning för grup­pen och att bli bedömd.

”Slapp­na av och ha kul”

Jag tänk­te på att inte vara stel, utan röra på mig engagerande. Jag gick in för att inte tala för fort, utan i lugnt tem­po så att det hörs vad jag säger. Jag måste ock­så kom­ma ihåg att slapp­na av — och ha roligt!

Inget av det lyck­ades jag med.

Rum­met hade aldrig var­it så tyst som när grup­pen vän­tade på att jag skulle säga något. När jag talade skrällde det i den något beda­gade lokalen och orden blev fel. Eller, meningar­na kom i fel ord­ning och jag hop­pade över något. Det slog lock för öro­nen, jag kände mig yr och snab­bade på för att bli klar fort. Jag lät som i en burk. Poänger­na gick alla för­bi. Kursledar­na försök­te hit­ta något pos­i­tivt att lyf­ta fram i feed­back­en, men alla vis­ste vi att det de väl fann var något av ett väl­me­nat förskönande.

Jag skämdes och skam var vad ​”hål­la före­drag” var förknip­pat med för mig då och därefter.

En dag vände det

👉🏻 Ett par år senare, när jag gick på Han­dels, stod det en dag ​”Pre­sen­ta­tion­steknik” i schemat och jag bävade. Vi skulle dessu­tom filmas.

Men, ledaren för det­ta spe­cialavs­nitt i kursen gjorde något — jag vet inte vad — som vände allt för mig.

Då och sedan dess har jag roligt när jag föreläs­er — och jag är avs­lapp­nad och jag njuter!

En tvek­sam profetia

Om du, på sporthotel­let i Kaprun strax före lunch den där dagen hade tag­it mig åt sidan efter mitt föreläs­ning­shaveri och sagt ​”Allt­så, bara så du vet, på ditt 19:e år som heltids­föreläsare kom­mer du att för fjärde året i rad bli fram­rös­tad till Even­t­ef­fects lista över de 100 mest pop­ulära föreläsar­na i Sverige.”, hade jag inte trott dig.

Men det är allt­så sant.

Tack, alla!