Strukturbloggen

I tis­dags i för­ra veck­an var det så dags för mig att hål­la min förs­ta Pecha Kucha-pre­sen­ta­tion.

Det var otroligt roligt och en upplevelse jag verk­li­gen kan rek­om­mendera var och en att vara med om. 

Du som har en idé som världen bor­de ta del av, ansök om att få pre­sen­tera på ett kom­mande Pecha Kucha Night.

Jag tänk­te här dela med mig av hur jag gjorde för att för­bere­da mig för det­ta eld­dop. Kanske kan du ha nyt­ta av sam­ma metod i ett annat sammanhang.

Tju­go bilder, tju­go trådar

Efter­som en Pecha Kucha-pre­sen­ta­tion har ett väldigt fast for­mat (20 bilder, 20 sekun­der vardera), bjöd det in till att ock­så byg­ga just min pre­sen­ta­tion på sam­ma struk­tur­erade sätt. 

När jag hade bestämt mig för vad som skulle bli mitt bud­skap (var­för jag älskar struk­tur, d v s för att den ger mig möj­lighet att kän­na mig fri och få en lugnare till­varo), byg­gde jag själ­va manuset i en mindmap i Mind­man­ag­er.

Jag gjorde en kar­ta med tju­go trå­dar — en för var­je bild — och suc­ces­sivt lät jag manus växa fram. Jag lade till några fras­er här, några där, och test­ta­lade så att det hela flö­dade. Efter­som var­je bild visas i exakt 20 sekun­der (varken mer eller min­dre), fick jag stu­va om en hel del så det blev lagom mån­ga ord under var­je bild.

Till slut, när jag var nöjd, såg resul­tatet ut så här:

Efter det tog jag fram 20 bilder som ack­om­pan­jer­ade och illus­tr­erade vad jag skulle säga.

OK. Så var då mate­ri­alet klart. Nu skulle jag bara lära mig det också.

Fem strän­ga gem

Jag tog till en metod som jag lärt mig av en musik­erkol­le­ga, en gud­abenå­dad trum­petare, som använde den när han skulle lära sig svåra solopas­sager per­fekt. Meto­den är hård, rättvis och obön­hörligt effektiv.

Jag öpp­nade pre­sen­ta­tio­nen på datorn och lade fem gem på skrivbor­det till höger om mig. Jag delade in de tju­go bilder­na i fem avs­nitt och bestämde mig för att lära mig ett avs­nitt i taget.

Jag föreställde mig att det var dags att pre­sen­tera, körde igång bild­spelet (med automa­tisk bild­skift­ning var 20:e sekund) och bör­jade tala. 

För att övnin­gen skulle bli så verk­lighet­stro­gen som möjligt, stod jag upp, använde hand­mic och körde ljudet genom Garage­Band med ett uns reverb i medhörningen.

För var­je gång jag kla­rade avs­nit­tet fel­fritt, fly­t­tade jag ett gem från höger om mig till vän­ster om mig på bordet.

Om jag stakade mig mer än kläd­samt eller tap­pade trå­den, fly­t­tade jag helt soni­ka alla gemen som låg till vän­ster till­ba­ka till höger om mig igen. Först när jag fått över alla gem från höger till vän­ster, d v s klarat avs­nit­tet fel­fritt fem gånger i rad, gick jag vidare på nästa.

När jag klarat alla fem avs­nitt, bör­jade jag på nytt igen, men nu med hela pre­sen­ta­tio­nen i pot­ten. Först efter att ha klarat hela pre­sen­ta­tio­nen fel­fritt fem gånger i rad, ansåg jag mig klar.

Meto­den gav verk­li­gen mers­mak för mig. Det var i och för sig inget vidare att behö­va fly­t­ta till­ba­ka fyra gem för att jag gjorde en miss den femte gån­gen, men å andra sidan trum­mades manuset in.

Hur det gick på den skarpa pre­sen­ta­tio­nen? Döm själv: