Strukturbloggen

För ett par veck­or sedan föreläste jag på KY-Akademiens vid Studi­um reklam- och mark­nads­föring­sut­bild­ning här i Göte­borg. Ämnet var ​“Vision och mål (och hur det egentli­gen funkar i varda­gen)”, om hur man kan göra för att sät­ta upp en långsik­tig vision för sig själv eller sin verk­samhet och bry­ta ner den i kortare, mer detal­jer­ade delmål (och fram­förallt om vik­ten därav).

I slutet av halvda­gen fick var och en av de studerande i uppgift att till näs­ta dag åskådlig­göra sin vision, d v s den önskade framti­da sit­u­a­tion de vill uppl­e­va, på unge­fär 5 års sikt.

Vid redovis­ningar­na näs­ta dag pre­sen­ter­ade de otroligt sin­nri­ka och inspirerande visu­alis­eringar av den önskade framti­den. Någon visade en kort film där han häl­sade på sig själv om fem år, någon läste en text i skön­lit­terär stil som beskrev en typisk dag 2015, någon hade skriv­it ett brev till sig själv från sitt fem år äldre jag. Det visades mood­boards, ani­ma­tion­er, skiss­er, akvareller, fotografi­er och myck­et mer.

Jag vill gär­na lyf­ta fram vad en studerande hade gjort. Jag tyck­er att det var en mång­facetter­at ele­gant lös­ning på utmanin­gen att göra det tydligt för sig själv att man kom­mer framåt, i rätt riktning.

Föru­tom att åskådlig­göra sin vision, hade hon definier­at ett 30-tal delmål, d v s sto­ra och små sak­er som hon tänk­te att hon skulle behö­va göra eller upp­nå för att ock­så visio­nen skulle bli verklighet.

Dessa delmål hade hon skriv­it upp vart och ett för sig på lika mån­ga tänd­stick­or (av den län­gre mod­ellen). På asken som hon för­va­rade dem i, stod det ​“Delmål”.

När hon nu framåt upp­fyller ett delmål, letar hon upp rätt tänd­stic­ka, tän­der den och njuter av att se den brin­na upp. ​“Nu är det avklarat!”.

En extra kry­d­da var att hon beskrev sig som en sam­lare, som hade lätt att sam­la på sig myck­et sak­er och litet svårare att slän­ga. Det fina är att när hon sedan upp­nått alla mål, finns det inga sym­bol­lad­dade stick­or kvar, utan allt är upp­brun­net och borta.

Bara det vik­ti­gaste finns kvar — till­varon som hon vill ha den.