Strukturbloggen

När jag talar med män­niskor om struk­tur, säger de ibland ​“visst blir det bara mer av allt hela tiden; särskilt som man jämt ska vara till­gäng­lig nu?”. Då och då ref­er­erar jag själv till studi­er som vis­ar att vi till exem­pel blir allt mer utsat­ta för dis­trak­tion­er i vardagen.

Men, hur var det egentli­gen förr? Var det bät­tre då? Upplevde folk till­varon som så myck­et lugnare?

Jag undrar det.

Just nu läs­er jag Hen­ry David Thore­aus ​“Walden”, en något civil­i­sa­tion­skri­tisk berät­telse om för­fattarens två år i en liten stu­ga i sko­gen, skriv­en 1845. Han skriv­er bland annat:

“Why should we live with such hur­ry and waste of life? We are deter­mined to be starved before we are hun­gry. Men say that a stitch in time saves nine, and so they take a thou­sand stitch­es today to save nine tomor­row. … Hard­ly a man takes a half-hour’s nap after din­ner, but when he wakes he holds up his head and asks, ​‘What’s the news?’ as if the rest of mankind had stood his sentinels.”

Före som­maren fick jag ett trevligt mail från Ste­fan Ekström, som hade kom­mit över ett exem­plar av krigstids-tid­nin­gen ​“Allt” (anspråk­slöst namn, eller hur?). I num­mer 3 1945 kan man läsa en artikel med rubriken ​“Öka arbets­för­må­gan!” (sid 1, sid 2). Där står till exempel:

• ”Även om arbet­ska­paciteten med naturnöd­vändighet är under­kas­tad vis­sa vari­a­tion­er så kan ett för­bluffande stort antal män­niskor, om de analy­ser­ar sig själ­va, finna att de utan näm­n­värd ansträngn­ing kan öka sin arbets­för­må­ga och effek­tivitet högst betydligt.”
• “Ni kan ta vara på er tid, om ni verk­li­gen vill och försöker.”
• “Vad ni än har för er, kon­cen­tr­era er på just det­ta! Låt ingent­ing ovid­kom­mande störa er i något av fall­en. På det viset blir såväl vila som arbete effektivt.”
• “Split­tra er inte! Det bara min­skar er kapacitet. Kom ihåg att er arbets­för­må­ga kom­mer bäst till sin rätt om den får inrik­tas på en enda uppgift, som ni kon­cen­tr­erar er på.”

Så, åtmin­stone dessa två skriben­ter upplevde då att deras med­män­niskor behövde höra det mån­ga av oss idag har lika stort behov av. 

Men, det var ju bevis­li­gen färre mail och tele­fon­sam­tal såväl 1845 som 1945. Vad kom­mer det sig att de ändå upplevde varda­gen jäktig?

Vad tror du?

(Bilden vis­ar plat­sen för Thore­aus stu­ga, mark­er­ad med ett röse 1908)