Strukturbloggen

Säk­ert har det ock­så hänt dig att något inte blev som du hade tänkt dig. 

Kanske tog något län­gre tid än plan­er­at? Dök det upp något just när du hade bestämt dig för en sak? Blev det högar, även om du hade ansträngt dig för att hål­la pap­per­skaoset stånget? Lyck­ades du inte säl­ja in idén till henne som skulle vara en per­fekt kund?

Vi behövde verk­li­gen få till det där mötet med kun­den, chefen, kol­le­gan, pro­jekt-ledaren, men så blir det fly­t­tat i sista stund.

Då är det lätt att kän­na sig ned­sla­gen och sänkt. Kon­sekvens: vi tap­par fart, blir håglösa och har svårt att kom­ma igång med det som vi vet egentli­gen bor­de göras nu.

Att ha fysiska, påtagli­ga struk­turverk­tyg som gör oss mer effek­ti­va är en sak. Har du dessu­tom ett gynnsamt förhåll­ningssätt, blir din vardag ännu smidigare.

Idag hand­lar struk­tur­tipset om två ord och ett skil­jeteck­en som åter får dig på rätt spår, vad som än händer.

Beja­ka hellre än blocka

Ett sam­man­hang då det säl­lan blir som man tänkt sig, är impro­vi­sa­tion­steater. Den leg­en­dariske teaterped­a­gogen Kei­th John­stone skriv­er i sin bok ​“Impro” om hur avgörande det är att ha ett bejakande förhåll­ningssätt till vad som än hän­der när vi impro­vis­er­ar, för att det ska bli något av det vi gör, för att vi ska kom­ma vidare och ska­pa något av värde.

En impro­vi­sa­tion­sövn­ing på en tom scen kan gå till så här: Två per­son­er tillde­las snabbt var sin roll, t ex bostadsmäk­lare och lägen­hetsspeku­lant. Mäk­laren sät­ter igång att visa runt i lägen­heten (spon­tant, utan manus, så klart) och speku­lanten hänger på.

John­stone beskriv­er hur oli­ka oli­ka män­niskor ager­ar och rea­ger­ar i impro­vi­sa­tion­ssi­t­u­a­tio­nen. Om den ene svarar ​“Nej, …” på ett infall från den andre, blockas framåt­skri­dan­det. Det blir svårt för med­spelaren att spin­na vidare. Om den ene däre­mot svarar ​“Ja, och …” och därmed hit­tar på något ytterli­gare, ska­pas en ny tråd att spin­na på, vilket för berät­telsen framåt ett steg vidare, minst.

En obotlig optimist

En som defin­i­tivt sade ​“Ja, och …” istäl­let för ​“Nej, …” var visionären och nobel­prista­garen Gustaf Dalén, som led­de före­taget AGA under 28 år fram till 1937. 

I en explo­sion vid ett exper­i­ment 1912 för­lorade han synen på bägge ögo­nen. I bör­jan av 20-talet drab­bades både AGA och han själv av djup ekonomisk kris, som de tog sig igenom. På 30-talet kom ytterli­gare en kris i Kreuger-kraschens spår och ock­så den kla­rade han sig och före­taget igenom. Enligt Gustaf Dalén själv, var det hans opti­mism som var räddningen.

Opti­mis­ten drab­bas av sam­ma umbäran­den som andra. Skill­naden är att de säger ​“Ja, och…” när de inträffar.

Varda­gen är improvisation

Som jag ser det, kan vi se alla vardagssi­t­u­a­tion­er som impro­vi­sa­tion­er. När vi har ett möte eller när vi arbe­tar till­sam­mans, vet vi säl­lan vad som ska hän­da, utan vi ager­ar ​“på upp­studs” på det som någon gör eller säger. Det kan hand­la om en säljsi­t­u­a­tion, att vi utför en tjänst eller att vi helt enkelt har ett sam­tal med någon.

Visst vill vi väl hellre röra oss framåt, från klarhet till klarhet, istäl­let för att stö­ta på hin­der, fast­na och behö­va gå till­ba­ka eller bör­ja om från början?

Anam­ma där­för ett bejakande förhåll­ningssätt till vad som sker, så kom­mer du lättare att nå dit du vill (och du har trevli­gare på vägen). Det kräver mer ansträngn­ing att job­ba mot det som hän­der, än att job­ba med det som hän­der och rik­ta dig åt det håll du vill, så det är där du hamnar.

Gör så här

När något ovän­tat inträf­far, som du helst såg inte inträf­fade, säg till dig själv: ​“Ja, och …”.

Efter ​“och” fyller du i något konkret du kan göra istäl­let eller som kon­sekvens av det som inträf­fat, t ex ​“Ja, och därmed kan jag istäl­let kon­tak­ta…”, eller ​“Ja, vi fly­t­tar ock­så det här mötet, och vi kan ta det vik­ti­gaste via mail istäl­let.”, eller ​“Ja, nu sprack allt vad struk­tur het­er, och då kan jag helt enkelt bör­ja med att styra upp en detalj i den här änden och job­ba mig suc­ces­sivt framåt.”

Med ​“Ja” accepter­ar du det som hän­der, men du är på intet sätt ett offer för omständigheter­na, för ​“Ja” följs av ”, och …” och det är nu du hand­lar på ett för dig gynnsamt sätt. Det är i vad du låter föl­ja efter ​“och” som du påverkar sit­u­a­tio­nen och gör det bäs­ta av den; för­mod­li­gen ser du rent av till att den led­er till något ännu bät­tre än hur det skulle bli om det som just hände inte hänt alls.

“Ja” — du tar bollen, ”, och …” — du skickar iväg den pré­cis dit du vill, med full (handlings-)kraft.

Hur du kan påmin­na dig själv om det här

Påminn dig själv om att tän­ka ​“Ja, och …” genom att t ex:
 — Sätt en lapp på kan­ten av datorskär­men, med tex­ten ​“Ja, och…”
 — Lägg en tidlös bokn­ing i din kalen­der (som återkom­mer var­je dag under ett par veck­o­rs tid), där det står ​“Ja, och…”. Du blir påmind var­je gång du kikar i kalendern.
 — Sätt en lapp på insi­dan ytter­dör­ren, som du ser innan du går hemifrån.
 — Gör upp med en kol­le­ga att han ska skic­ka dig ett mail någon slump­mäs­sig tid under dagen var­je dag de när­maste veck­o­r­na, med ären­der­aden ​“Ja, och…”.
 — Be dina barn måla en fin teck­n­ing med orden ​“Ja, och…” i mit­ten, scan­na in den och lägg den som datorskrivbordsbakgrund.
 — Skriv din egen fort­sät­tning på den här menin­gen: ​“Ja, David, det var dina idéer om hur jag ska bli påmind, och min idé är …”

Hur gjorde du?

Vad var det som gjorde att du tog dig hel­skin­nad igenom den senaste krisen du råkade ut för i din verk­samhet eller ditt yrkesliv?