Strukturbloggen

Ännu har jag inte mött den som aldrig behöver arbe­ta ostört med någon uppgift. Inte heller har jag mött någon som inte förstår att någon annan behöver arbe­ta ostört då och då.

Var­je vec­ka möter jag dock flera som brot­tas med att få till den där ostör­da stun­den som är så illa värde­full. Myck­et av det som ​“stör” oss kan vi göra något åt helt på egen hand.

Vi stänger av mailplinget och förhandsvis­nin­gen av mailet, som så lätt drar till sig vår upp­märk­samhet. Vi plockar undan pap­per och högar från vår arbet­sy­ta så vi inte råkar se något överst som skulle dis­tra­hera oss från det som vi behöver fokusera på. Vi sät­ter mobilen i ​“fly­g­plansläge” så vi är säkra på att den varken plin­gar eller ringer eller vibr­erar den när­maste stunden.

Dessa kol­le­gor
Det är värre med kol­le­gor­na. Ett av de van­li­gaste avbrot­ten är en kol­le­ga som kom­mer till oss och vill någonting. Den har en frå­ga, behöver en påskrift, har något som den behöver hjälp med, vill stäm­ma av en sak. För mån­ga av oss är det svårt att säga nej när en kol­le­ga frå­gar ​“har du tid ett kort ögonblick?”, kanske för att det ibland är vi som är den där kol­le­gan som behöver hjälp av någon annan. Vi har lätt att leva oss in i per­so­n­ens situation.

Sam­tidigt är det vi som får ta smällen i det att våra uppgifter åker ned i pri­or­itet och de tar län­gre tid att slut­föra, efter­som var­je avbrott tar tid och koncentration.

I sam­ma sits
Det fina med att alla då och då behöver arbe­ta ostört och att alla förstår att alla behöver det, är att vi sit­ter i sam­ma båt. Vi har en gemen­sam utman­ing och vi kan lösa den på ett gemen­samt sätt.

Jag vet inte vad det beror på, men att döma av de sam­tal jag har med kurs- och föreläs­nings­delt­a­gare runt om i lan­det verkar det som att vi säl­lan talar med våra kol­le­gor om hur vi ska göra det tydligt för varan­dra om vi är till­gäng­li­ga för frå­gor och hjälp eller om vi behöver vara ostör­da för stunden.

Pra­ta om det
Så, har ni inte gjort det hos er och om du har behov av ostör­da stun­der då och då, vill jag idag upp­mana dig att tala om ostörd­het med dina kol­le­gor — på ert veck­omöte, på näs­ta APT, på avdel­ningsmötet eller där det pas­sar bäst.

Gör så här

1. Just nu, bestäm dig för när du ska ta upp det här ämnet och i vilket mötes­fo­rum. Om du inte kan bestäm­ma dig, frå­ga din när­maste kol­le­ga när han eller hon tror att det skulle vara lämpligt.


2. Reflek­tera en stund på egen hand över frågeställ­nin­gen: ​“Hur ska vi göra det tydligt för varan­dra om vi är till­gäng­li­ga eller om vi vill vara ostör­da?”. Har du själv ett eget förslag på lös­ning kom­mer ni troli­gare fram till något konkret. Lös­ningar jag hört om från andra organ­i­sa­tion­er genom åren är till exempel:
   • “När vi har lurar eller hörsnäc­ka på, bety­der det att vi vill vara ostörda.”
   • “En stängd dörr bety­der att jag behöver vara ostörd.”
   • “Vill vi arbe­ta ostört, tän­der vi röda lam­pan på ​“trafikljuset” utan­för dörren.”
   • “Sät­ter vi upp ett mjuk­is­d­jur på skär­men, är det en sig­nal om att vi helst vill vara ostörda.”
   • “Alla har en likadan skylt som vi tag­it fram och som man ställer på skrivbor­det när man vill vara ostörd. Då behöver ingen fun­dera på hur man ska säga om någon frå­gar något.”
   • “Vi med­de­lar kol­le­gor­na på för­hand att vi vill vara ostör­da den när­maste tim­men. Glöm­mer vi med­dela, är det helt OK att bara ignor­era frå­gan, för då förstår den andra att jag glömt meddela.”
   • “Vi tyck­er att ​‘STÖR EJ!’ låter så hårt, så vi sät­ter upp en mer trevligt och empatiskt for­muler­ad jag-behöver-arbe­ta-i-lugn-och-ro-skylt på utsi­dan dörren.”


3. När det är dags för möte, ta upp frå­gan till kreativ diskus­sion. Det skulle förvå­na mig om du inte får gehör. Kom fram till hur just ni ska göra framöver. Det kan vara något av exem­plen ovan eller något allde­les annorlunda.

Mer kon­cen­tra­tion och större lätthet
Om ni kom­mer överens i kol­legi­et om hur ni ska sig­nalera enkelt och tydligt när ni är till­gäng­li­ga och inte, kom­mer du rätt och slätt att få arbe­ta i lugn och ro mer än tidi­gare. Du slip­per till och med frå­gan om du är till­gäng­lig eller inte, för du har delegerat den kom­mu­nika­tio­nen till en skylt eller en grej eller ett par lurar. Du blir min­dre dis­tra­her­ad, kan kon­cen­tr­era dig bät­tre och får fler sak­er gjort med större lätthet.

Hur gör ni?
Sig­naler­ar ni på ett helt annat sätt än i mina exem­pel ovan? Skriv gär­na en kom­men­tar och berätta.