Strukturbloggen

Det finns ett ord som jag nyss upp­täckt ful­lkom­ligt dödar min han­dlingskraft och min ini­tia­tivför­må­ga. Även om jag är kry, utsövd och täm­li­gen ​“igång”, går luften ur mig när jag tänker att jag ​“bor­de” göra en viss sak. Det kan vara att jag får ett mail från någon som jag tyck­er att jag bor­de ha hört av mig till tidigare.

Jag tänker att jag bor­de svara på det och med ens kroknar jag. Jag ten­der­ar då istäl­let att kol­la om någon skriv­it något intres­sant på Twit­ter, jag kanske bör­jar leta efter den opti­mala musiken att lyssna på på Spo­ti­fy eller jag för­lorar mig bland for­m­givn­ings­blog­gar­na i Feed­bin — istäl­let för att göra det jag borde.

Något jag egentli­gen inte tyck­er är särskilt arbetssamt (utan rent av både värde­fullt och inspirerande), drar jag mig för bara för att jag tänker ordet ​“bor­de”.

När jag tänker efter, tillför mig ordet ​“bor­de” ingent­ing. Jag lever och arbe­tar i den tron att jag egentli­gen inte måste göra något alls, utan att jag snarare vill göra allt det jag gör, efter­som jag vill utveck­la såväl min verk­samhet som mig själv.

”I beg­yn­nelsen fanns Ordet”…
Jag kom­mer att tän­ka på fram­lidne för­fattaren och resenären Bruce Chatwin. I hans bok ​“Song­lines” beskriv­er han hur de aus­traliska abo­rig­in­er­nas skapelse­myt går ut på att i beg­yn­nelsen van­drade gudar­na tvärs över kon­ti­nen­ten och sjöng fram land­skapet. När berget, trädet, ste­nen fick ett namn, blev det till. Jag förstår att det är en myt och sam­tidigt finns det där ett korn av sanning.

Fysiska ting finns oavsett om de har ett namn eller inte, men mån­ga är de före­teelser som upp­står eller åtmin­stone fram­står tydli­gare och sprids till fler när de får en benämn­ing och blir ett begrepp. Ta till exem­pel Bod­il Jönssons ​“ställtid”, Alain de Bot­tons ​“sta­tusstress” och det på senare tid allt van­li­gare ​“vas­ka”. Om något kan bli till med ord, torde det väl ock­så försvin­na om ordet försvinner?

Red ut vad som verk­li­gen är orsak och verkan
Jag roade mig med att dis­sek­era ordet ​“bor­de”, vilket myn­nade ut i en metod att bli av med det, som jag i det­ta struk­tur­tips delar med mig av.

Som jag ser det, är innebör­den av ordet ​“bor­de” (som i ​“jag bor­de göra X”) egentli­gen ​“jag tror jag måste göra X för annars kom­mer något oförde­lak­tigt att hän­da”. Det oförde­lak­ti­ga kan vara till exem­pel att vi mis­sar dead­line, att vi för­lorar kun­den, att kol­le­gan blir för­ban­nad, att mina avance­mangsmöj­ligheter försäm­ras, eller något annat.

Det lusti­ga är där­för att när vi tänker ​“bor­de”, tror vi oss pré­cis kun­na förut­spå vad som kom­mer hän­da om vi gör/​inte gör X. Men, för egen del har jag i mitt snart 40-åri­ga liv var­it med om till­räck­ligt mån­ga oförutsed­da hän­delser att jag numera är högst ödmjuk när det gäller
min (bri­s­tande) för­må­ga att förut­spå framti­den. Så, det enda vi gör är att sät­ta ord på vår farhåga.

Vad vi mis­sar är att det finns åtmin­stone en hand­full ytterli­gare möjli­ga kon­sekvenser av att vi gör/​inte gör X. Om vi syn­lig­gör för oss själ­va några oli­ka möjli­ga kon­sekvenser av att göra/​inte göra X, kan vi sedan med­vetet väl­ja om vi vill göra X eller inte. Vips är ​“bor­de” borta.

Gör så här
Föl­jande metod funger­ar för mig, kanske ock­så för dig.

1. Ta ett blankt blad.


2. Skriv ned vad du tror att du måste göra, d v s det du ​“bor­de”.
   Till exem­pel ​“Jag bor­de skic­ka det där mate­ri­alet som NN frå­gade efter häromdagen.”
   Så här ser för­resten min hand­skriv­na mall ut.


3. Skriv sedan vad du tror annars kom­mer att hän­da, om du inte gör det.
   ​“Gör jag inte det, kom­mer NN bli arg, tap­pa förtroen­det och bry­ta samar­betet som jag håller så högt.”
   Nu kom­mer vi till det roliga.


4. Tänk nu ut tre sak­er som alter­na­tivt skulle kun­na hän­da om du inte gör det du tror du måste. För att rik­tigt stäl­la din farhå­ga på ända, försök kom­ma på pos­i­ti­va kon­sekvenser av att du inte gör det du tror du måste.
   • “Gör jag inte det idag, kom­mer NN inte att mär­ka något, efter­som han är upp­ta­gen i kon­fer­ens hela dagen och minst av allt tänker på mig.”
   • “Gör jag inte det idag, kom­mer NN att tyc­ka att det är skönt att ock­så någon annan (inte bara han) som drö­jer med leveranser.”
   • “Gör jag inte det idag, kom­mer NN att bli en smu­la besviken, men det påverkar inte vårt samar­bete efter­som han på det sto­ra hela upp­skat­tar det lika myck­et som jag.”
   
   Bra. Nu har du en mer nyanser­ad och mång­facetter­ad bild av sit­u­a­tio­nen. Om du inte gör det du tror du måste, är det inte säk­ert att du drab­bas så hårt, men du kan göra det.


5. Så, slut­li­gen, bestäm dig för om du nu, med den nyanser­ade bilden i minne, vill göra det du trodde du bor­de eller om du väl­jer att inte göra det just nu. Valet är vårt och vi är inte offer för sit­u­a­tio­nen, vilket är abso­lut avgörande för vårt välbefinnande.

Nu ​”bor­de” du frigjort mer ener­gi och lust!
Om du är som jag, kom­mer du genom att nyansera och helst ta bort ​“bor­de” i än större utsträck­n­ing göra det du gör för att du vill det istäl­let för att du bor­de. Jag har känt mig han­dlingskrafti­gare, lättare och haft roli­gare på köpet. Kanske får det sam­ma effekt på dig. Testa.

Hur gör du?
Vilket ord är din värs­ta häm­mare och hur gör du för att und­vi­ka det? Skriv en kom­men­tar och berätta.